Grisen - Ett underbart sällskapsdjur

Förord

Denna presentation har som syfte att hjälpa minigrisägaren att förstå sitt husdjurs naturliga instinkter och beteende.
Detta för att det alls inte är ovanligt att tam & sällskapsgrisen fråntagits sina naturliga behov och beteenden under stor del av dygnet, då framför allt den inomhus levande grisen.

Ju mer vi kan lära oss om grisens beteende och behov, ju lättare får vi att hålla grisar som husdjur.
Och bättre djurhållning leder ofrånkomligt till större harmoni och lyckligare sällskapsgrisar och ägare.

Presentationen är en sammanställning av mig Per Gyllingberg och härledes till böcker av Per Jensen "Djurens Beteende" och John G Larsen "Svin är inte bara svin" och egna erfarenheter.

Grisen

Grisen - Sinnesbilden för ett djur som är smutsigt, fult, illaluktande och dum.
Grisen är nog vårt mest missuppfattade husdjur.
Men vad är då en gris?
Ett socialt, underbart husdjur eller en envis marodör som bökar sönder allt i sin väg?

För etologen framstår den på ett helt annat sätt. Väl anpassad till ett liv som allätare, renlig, social och mycket läraktig.
Den tvingas ofta leva i miljöer där den hindras att utföra sina naturliga beteenden.

Familjen & Rangordning

Tamsvinen och de vilda svinen är egentligen flockdjur.
Hur flocken ser ut är mycket beroende på djurhållaren, ofta hålls suggorna för sig och galten för sig. Men det finns andra flockar också - Människan.
En minigris som bor inomhus hos oss, ser människan som sin flock. Och som i alla flockar finns där en ledare, människan.
Grisen bör stå lägst i rang hos denna familj, annars finns det risk att besvärliga konflikter uppstår.

Dessa konflikter är egentligen helt naturliga. Grisar lever i en strikt rangordning i naturen, och naturligtvis finns det de som vill försöka klättra i rang, då kommer konflikten.
Vi uppfattar grisen som elak eller aggressiv och dum. Normalt i en familj fungerar denna rangordning bra, tills det dyker upp nykomlingar.

Har vi inte lärt grisen redan på ett tidigt stadium att acceptera nykomlingar som kommer på besök, kommer grisen ofrånkomligt att "vakta sin flock" och naturligtvis försöka få nykomlingarna att underkasta sig grisen i rang. Detta brukar normalt uppträda svagt till en början, men från ca: ett - två år syns det klart och tydligt.

När det gäller besök av andra grisar så blir det samma reaktion.
Är grisarna i ungefär samma storlek eller är vuxna, så kommer de absolut att slåss. En större gris behöver ofta inte slåss mot en mindre, då den lilla oftast viker undan. Men hur det än är så kommer en rangordning att göras upp. Det kan ta ett par veckor innan de lärt känna varandra ordentligt, och accepterar varandra så mycket att de t.ex. sover tillsammans.

Tecken som kan ses vid dominans och slagsmål är att minigrisen ställer upp sig med bredsidan mot motståndaren, och reser ragg. Öronen viks då upp och framåt. Normalt blir det sällan några allvarliga skador, lite huggbett och såriga öron kanske.
Ju större utrymme de har att göra upp på, desto mindre risk för allvarliga skador.

Läten och kroppsspråk.

Att minigrisar låter en hel del det vet vi, men varför låter de? Grisars språk är ett brett spektrum av olika ljud. Det man mest förknippar med läten är nog den mörka, korta grymtningen. Grymtningen används av grisen i flock som ett sätt att hålla kontakten med varandra. Prova att svara din gris nästa gång den grymtar, den kommer garanterat att grymta igen. Grymtningen har säkerligen en hel del andra orsaker också.

En gris kan också pipa, skälla, gnälla eller liksom gny. Det har funnits dagar då jag trott att det är lejon vi har inne bland kultingarna, eller kattungar, eller hundar. Pipet och gnället kan vi nog vara överens om att det beror på en gris som har lite tråkigt, den kanske inte får den uppmärksamhet som den kräver just då.

Skällandet är egentligen en varnings signal. Grisar skäller för att varna varandra vid fara. Kultingar vi haft inne gör så ibland när de har "spring i benen", antagligen är det en lek "på allvar", en träning att varna och fly. Det blir en ren popcorn effekt på hela kullen när en av den skäller till. Snabbt galopperar de bort i skydd, men är precis lika snabbt tillbaka. Nyfikenheten övervinner rädslan.

Tandgnissel är nog bland det värsta ljudet tycker jag. Det råder lite olika meningar om betydelsen vid tandgnissel, en del säger att det beror på att grisen är belåten.
Personligen är jag övertygad om att det beror på att livet just nu är tråkigt och inre stress, kanske vid ett miljöbyte. En del av våra grisar visar tydligt detta gnissel när de är uttråkade, eller om något annat inte är bra.
Tandgnissel kan även förekomma vid tandlossning och brunst.

Ett annat vanligt läte är det genomskärande skriket. Detta ljud är det de använder om suggan lägger sig på kultingen, eller om du t.ex. lyfter upp grisen.
Grisar föds med klaustrofobi, och låter illa om den hålls fast.

Rent praktiskt sett så fungerar det så att ju högre och mer illalåtande grisen låter, desto fortare försvinner faran, eller du släpper ned grisen igen. Ta för vana att lära grisen bli lyft, så kommer detta hemska skrik att minska kraftigt, om inte försvinna helt. Ett annat sätt är att inte "hålla fast" grisen när den är upplyft, låt den vila på armen. Då känner den sig inte fastlåst, och slappnar av ganska fort. Vill den hoppa iväg, så parerar du det lätt med handen framför ansiktet på grisen.

Kroppsspråket är inte lika välutvecklat som hos andra däggdjur. Men de har ett kroppsspråk. Grisar som känner sig attackerade reser gärna ragg, vänder upp bredsidan mot faran och klapprar tänder.

Svansen är en liten rolig sak också. Minigrisar viftar ofta på svansen, det gör de när de är tillfreds med livet, går och bökar eller undersöker olika saker. En kul sak med svansen är att om vi sitter och pratar vid bordet så viftar den glatt på den, men tystnar vi, så slutar svansen att vifta, bara för att genast vid prat igen återuppta viftandet.

Andra roliga saker de gör är t.ex. vad jag kallar "broncohopp" dvs. grisen springer i full fart, stannar till, snurrar runt på stället, och kastar sig handlöst ned på marken. Om de inte är fulla av bus och tok då, ja då vet inte jag vad det kan bero på. Men roligt är det.

Lukt, Syn & Hörsel

Minigrisar och andra grisar lever i en värld av lukter. Alla grisar luktar på allting, och i naturen används doften till att känna igen varandra. När två grisar möts, nosar de på varandra. När människan möter en gris, eller ett annat djur, sträcker vi ofta fram handen så grisen kan lukta. Ett sätt att hälsa på grisen helt enkelt.

Grisarna använder även sin egen doft till att markera områden den vistas i. Dessa körtlar sitter bl.a. i ansiktet. Inget i forskningen som jag hittat, tyder på att grisen doftmarkerar sitt "revir". Reviret är nog snarare själva flocken. Troligen gör den doftmarkeringar för att markera ut doftfyrar i sitt vistelseområde. Den kelfulla kliningen på människan är också en doftmarkering. Kanske är det så att grisen känner igen "sin" människa bättre på så vis.

Dessa klianden och skrubbanden ska inte förväxlas med det "riktiga" kliandet. Då kan grisen vara torr i huden eller kanske ha skabb. Självklart kliar den sig av precis samma orsaker som vi gör också.

Synen är inte så väl utvecklad som lukten hos tamgrisarna. Den är inte lika detaljrik som våran, och detsamma gäller hörseln. Men visst hör grisen när du kommer hem, eller när den ska få mat, och självklart ser den dig då också. Tro inte annat.

Grisen blir lätt skrämd om du närmar dig oväntat ovanifrån t.ex. Den har svårt att se uppåt, och uppfattar det diffusa den ser som ett hot och backar då gärna. Dessutom är ju vi jättelika jämfört med den lilla minigrisen, och bara det kan vara läskigt för den. Att närma sig en gris på lämpligt sätt är att göra det på knä eller på huk.

Dygnsrytm och vanor

Frilevande grisar är normalt dagaktiva, men kan under t.ex. jakttryck bli nattaktiva. De skyddar sig helt enkelt genom att vända på dygnet. Normalt tillbringar grisen natten med att sova. Frigående grisar är till största delen av dagen igång med att böka och leta efter något att äta. Men under den varmaste tiden på sommaren så vilar de gärna.

En inomhus levande gris som inte kan böka eller aktivera sig tillbringar en stor del av dagen med att sova. Den har helt enkelt inget annat att göra. Men det händer att den försöker att aktivera sig själv, då gärna när den är ensam. Det är ofta då som de stora skadorna kan uppstå i ett hus.
Trasiga korkmattor som ligger snyggt ihoprullade i ett hörn, avlyfta skåpsdörrar, sönderbökade soppåsar eller soffkuddar. Väggar och tapeter blir avgnagda och sladdar råkar gärna illa ut. Stolsben eller bord gnags gärna också på.

Jag vet en person som hittade sin byrå omkullvällt hemma en dag. Grisen hade då lekt leken "rulla byrå" Detta efter att samma gris ätit upp halva stalljackan med lite kvarglömd kattmat i fickan.

Här kommer olika leksaker väl till pass. Våra grisar inne har tillgång till vedklabbar och läderremmar t.ex. På sovplatsen har de massor av filtar att böka i. Använd fantasin och ge grisen nått att pyssla med. Men det är naturligtvis ingen garanti att det inte händer olyckor i alla fall.

Den inomhuslevande grisen följer den övriga "flocken - familjen" i deras dygnsrytm. Den går upp på morgonen när den hör de andra, lägger sig till natten när det blir tyst och mörkt. Precis som vilken annan familjemedlem som helst.

Grisen älskar värme, och solbadar mer än gärna. Vi ser ofta hur de ligger i solen och bara njuter. Även grisar vi har inne gör samma sak, fast då i solstrålarna genom ett fönster. Men en varning kan vara på plats här, grisar kan inte svettas så bra.

Den del av kroppen som egentligen "svettas" är trynet. Grisen har små möjligheter att flämta och har nästan inga svettkörtlar. Det är mycket viktigt att de har tillgång till ett bad när de är ute.

Att rulla sig i leran är det enda sätt de kan kontrollerna kroppens temperatur på. Leran fastnar och under ett par timmar tills den torkat så kyler den grisen. När sedan leran torkat och lossnar, så följer det med en och annan parasit eller insekt från kroppen.

Saknas denna "badmöjlighet" så finns det risk att grisen rullar sig i sin urin eller avföring i sitt försök att hålla sig sval. Inomhus får man se till att det finns ordentligt med friskt vatten att dricka, om någon nu inte vill ha en pool hemma förståss.

I övrigt är grisen ett vanedjur. Den vill ha mat på samma tider eller oftare, gärna ligga på samma plats. Göra sina behov på samma plats. Bli kliad på samma sätt osv. Studera din gris, så ser du snart att den gör samma beteende vid liknande tillfällen varje gång.

Maten

Detta med maten kan vara ett känsligt ämne för minigris ägaren. Men att grisen är en allätare det vet de flesta. Den äter i princip allt den kommer över, från gräs och rötter till maskar eller döda djur. Men tro för den delen inte att den inte känner vad den äter. Vi har en galt som vägrar äta mineraler, trots att de är ihop blandade med den övriga maten. Han plockar helt enkelt bort dem och äter det godaste istället.

Det finns färdig mat till grisar att köpa på olika ställen. Suggfoder och slaktsvins foder. Det viktiga är att köpa den sort som är ett helfoder (ej koncentrat). Då innehåller den allt som grisen behöver och du slipper tillsätta något själv.

Naturligtvis kan du ge den annan mat också. Frukt, rotfrukter, pasta, grönsaker, müsli m.m. Men absolut inte kött i någon form för smittorisken av Mul o klövsjukan, och att ge grisen sk. animaliska biprodukter är sedan ett par år förbjudet genom lag. Förr räckte det med att koka ev. matrester, men det gäller inte längre.

Väljer du att ge grisen mat i form av grönsaker osv. se till att den får i sig alla vitaminer, mineraler, fibrer och proteiner den behöver. Frukt innehåller väldigt lite fibrer och proteiner. Grönsaker och rotfrukter innehåller visserligen det, men inte heller i så stor mängd.

Ett mycket bra alternativ kan vara att ge grismat till en del, och annat till en del. Kanske vartannat mål eller så. Använd fantasin, grisen kommer älska dig i vilket fall som helst, bara den får mat. Sedan får man tänka på att storleken på grisen inte helt avgörs av maten, utan mängden. Slaktsvin t.ex. får massor av mat för att växa fort och bilda muskler, inte för att bli feta. Ingen vill ju köpa kött som innehåller för mycket fett. Dessutom får bonden ekonomiskt avdrag av slakteriet på de grisar som är för feta eller för stora.

Stommen i den färdiga grismaten idag är spannmål. Spannmål innehåller mycket fibrer och energi, kolhydrater osv. Proteiner måste tillsättas på annat sätt, t.ex. sojaprotein. Men tyvärr finns det mest proteiner i animaliska produkter. Så det kan vara svårt att hitta födoämnen med rätt mängd proteiner.

Det finns på biblioteket en bok (Näringstabellerna) som innehåller tabeller för de flesta produkter idag. Allt från färdiga rätter till de enskilda livsmedlen. Även drycker finns där. Den är att rekommendera.

En vuxen gris behöver ca: 12% proteiner, 3-4% fett och 10% fibrer i sin dagliga dos av mat. Ungdjur behöver något mera proteiner, ca: 17%.

Som en liten jämförelse kan här sägas att..
= 1 kg. morötter motsvarar 150 gr. korn. 1,8 kg. kålrötter motsvarar 200 gram korn. 1 kg. kokt potatis motsvarar 250 gr spannmål. (ur "samarbete med djuren" av Oden & Lund) Det blir stora mängder annan mat när spannmålet byts ut.

Personligen föredrar vi helfoder för suggor, det är enklast för oss och innehåller det vi vill ha i samma påse. Hur du gör är helt upp till dig, inget är rätt eller fel egentligen.

Som godis kan man använda torrfoder för katt, brödbitar eller annat lämpligt. I kattmaten finns dessutom extra proteiner och vitaminer.
Har man möjlighet kan lite halm eller hö ges, för fibrernas skull, men kanske då utomhus om du har allergi. Allt ska ges med måtta. Grisar går upp i vikt lika lätt som de går ner. Och en gris i balanserad vikt till sin kropp, och som får i sig allt det den behöver blir sällan sjuk. En välmående gris är en glad gris.

Att bli en i gänget

När en gris inlemmas i flocken sker en intensiv social aktivitet. Den nya medlemmen luktas på, och söker själv kontakt med alla andra i flocken. Samma sak sker egentligen när vi tar hem kultingen. Då får den massor av uppmärksamhet, och visar eget intresse av att ta kontakt.

Det vi tycker är nyfikenhet och den kroppsliga och sociala närhet den söker, är ju ett beteende som är fullt normalt för grisen. Den är ju ett flockdjur, och vi är den nya flocken. Samtidigt som den givetvis är rädd för allt det nya. Men denna rädsla går ofta otroligt fort över.

Slutord

Min förhoppning är att ni ska finna grisen vara ett intressant och roligt husdjur. Samtidigt som jag önskar att ni läser på ordentligt om grisens beteende, pratar med flera grisägare innan köp. Då ni kan bilda er en hyfsad uppfattning om hur det är att ha en minigris som alternativ till sällskapsdjur.

Jag har hört underliga saker om hur grisar är och vad det är. Hur de ska skötas och hur de bör leva. Hur du gör är lite upp till dig, men med en liten aning om dess naturliga beteende och behov, så kommer stora skillnader snart att märkas i er relation till minigrisen.

Per Gyllingberg.